Det är en varm natt i augusti och Peter har dansat hela natten. Han är svettig, lycklig och full av kärlek, till sin familj, sina vänner, men framförallt till sin nyblivna fru Karin. Nu står han på ett dansgolv med ett ölglas på huvudet.
– Det var lite hans grej, att balansera saker på huvudet. Ett partytrick, förklarar Karin, skrattar högt och bläddrar vidare i fotoalbumet.
Vänner och familjemedlemmar flimrar förbi i fotoalbumet från bröllopet. Det är glädje i ansiktsuttrycken, trots att alla känner till Peters hälsotillstånd.
Tre veckor tidigare avslutade han sin andra cellgiftsbehandling. Han har även genomgått en omfattande bukoperation, där en bit av tunntarmen gjorts om till en konstgjord urinblåsa. Men värst av allt är att Peters urinblåsecancer, trots all behandling, har spridit sig.
“Bröllopsdagen var den lyckligaste dagen i mitt liv, aldrig tidigare har jag känt mig så omringad av kärlek.” (ur Peters brev till efterlevande).
Karin Hägglund
Ålder: 36 år.
Familj: Mamma, pappa, syster i Stockholm och bror i New York.
Bor: I lägenhet i Stockholm.
Jobbar som: Egenföretagare inom ledarskap och utvecklingsarbete samt landslagstränare för Svenska karatelandslaget.
Intressen: Familj och vänner. Karate och träning. Resa och lära mig nya saker.
Snäll och omtänksam
Karin går sista året på gymnasiet när hon träffar Peter för första gången. Hon och en kompis kallar den långa, mörka och elva år äldre karatetränaren för “snyggingen”. Men det är först fyra år senare de blir ett kärlekspar.
– Det var första gången jag kunde vara helt mig själv i en relation. Jag kunde tänka högt med honom. På det sättet var han min första, stora kärlek. Han var också min bästa vän.
Karin beskriver Peter som en person med mycket integritet.
– Han var blyg och svår att lära känna, men de som kände honom visste att han var en väldigt snäll och omtänksam person. Men han var inte snäll på ett mesigt sätt, hans devis var “don’t hit, don’t be hit” (slå inte, bli inte slagen).
Båda lever aktiva och utåtriktade liv, med många tävlingar och resor. Karin tävlar inom karate och röner stora framgångar på både svenska och nordiska mästerskap.
Peter jobbar som sjukgymnast för svenska damlandslaget i fotboll och är även träningsrådgivare inom Sveriges Olympiska Kommitté.
“Du måste komma hem, jag har cancer”
I maj 2012, drygt ett år före bröllopet, kissar Peter blod. Han är trött och har ont. Läkare ger honom inflammationshämmande medicin och kommentaren: “Det här är inte cancer. Cancer beter sig inte så här”. Livet går vidare. Under sommaren åker Peter till OS i London och Karin stannar hemma och tränar inför karate-VM. Men i augusti kommer en kallelse från Radiumhemmet i Stockholm.
– Peter blev förbannad och rädd. Han sa: “Jag har ju inte cancer, varför vill de göra fler undersökningar?”.
Ett par veckor senare sitter Karin i ett möte på jobbet, när telefonen ringer. Det är Peter: “Jag är på väg hem nu, du måste komma hem, jag har cancer”.
– Jag fick panik. Jag grät. Min nära vän och kollega kramade om mig. Det enda jag kommer ihåg sedan är att jag och Peter sitter med var sitt glas rödvin vid köksbordet och pratar. Vad betyder det här? Vilka behandlingar är aktuella? Vilka vill vi berätta det för?
I slutet av oktober samma år genomgår Peter sin första cellgiftsbehandling. I februari året efter, 2013, blir han opererad.
– Vi frågade oss själva: “Om allt går åt helvete, vad vill vi ha gjort under den här tiden?” Men vi hade båda rest och upplevt mycket i våra liv. Det handlade mer om hur vi levde i vardagen. Vi njöt mer av stunden och försökte enbart göra saker som kändes värdefulla. Vi visade även mer uppskattning mot de personer vi värdesatte.
Ger sig inte utan kamp
Början på 2013 är ändå hoppfull. Peter har börjat träna igen och är tillbaka i sin tidigare fysiska form. Planeringen av bröllopet, som ska ha temat “Fira kärleken och livet”, pågår för fullt.
Bröllopsinbjudningarna har precis blivit klara, när bakslaget kommer. Cancern har spridits och prognosen är dålig. Läkarna sätter igång en ny cellgiftsbehandling.
– Det var en ångestfylld sommar. Peter mådde dåligt, var sliten och trött. Jag visste inte om han skulle orka.
Det blir augusti och bröllopsdagen står för dörren. Allt går enligt planen, förutom att Peter efter fotograferingen före vigseln är så utmattad att han får lägga sig ned och sova.
– Jag fick panik. Tänk om det inte skulle funka? Men 20 minuter före vigseln vaknade han och sa “Karin, vi kör”. Det är galet vad mycket energi man kan få av glädjen och kärleken från de närmaste. Efter vigseln dansade vi till fem på natten, berättar Karin.
“Cancern är tillbaka med besked. En elak och aggressiv djävul men jag kommer inte ge mig utan en kamp.” (ur Peters brev till efterlevande).
Men kampen är förgäves. Det blir aldrig bättre, bara sämre. Till en början får Peter hemsjukvård, men så småningom flyttar han in på sjukhem. Karin bor med honom och finns hela tiden vid hans sida. Smärtan är värst.
– Både jag och Peter har erfarenhet av att känna fysisk smärta, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig den här smärtan. Läkarna hade extremt svårt att smärtlindra honom.
Sista tiden får Peter ligga nedsövd med dropp på nätterna, för att smärtan ska vara hanterbar.
Peter dör den 16 februari 2014. Karin minns hans sista andetag.
– Jag lade mig bredvid honom och var kvar hos honom i tre timmar, tills han började bli kall.
Gråtattacker och självmordstankar
Efter Peters död går Karin in i ett maniskt tillstånd. Runt om i lägenheten sätter hon upp post-it-lappar över saker hon måste kolla upp och göra. Allt som hände fram till Peters död ska kartläggas och dokumenteras. Ångesten kryper i kroppen och hon tar sömntabletter för att kunna sova. Familjen och de närmaste vännerna turas om att bo hos henne, så hon ska slippa vara ensam.
Samtidigt sköljer skuldkänslorna över henne. Borde hon ha gjort något annorlunda? Hade hon sagt tillräckligt ofta hur mycket hon älskade honom? Vissa i hennes närhet tycker att hon är för hård mot sig själv. Terapeuten frågar: “Tror du verkligen att du kunde ha botat hans cancer?”.
– Jag visste att jag inte kunde bota cancer, men Peter var ju min man och det är vidrigt att vara så maktlös. Jag kunde få attacker där jag låg på golvet och bara grät och skrek.
Sorgen absorberar henne, men hon är fast besluten om att släppa fram alla känslor: sorg, ilska, kärlek och glädje. Hon behöver dem alla. Läsandet av böcker blir en tröst. En bok som gör starkt intryck på henne är Änkans bok av Joyce Carol Oates. I den beskrivs döden som en väg ut ur sorgen.
– Jag var inte direkt suicidal, men det var en tröst att jag faktiskt kunde ta livet av mig. Jag var inte helt maktlös, det fanns en väg ut. Men jag gjorde en pakt med mig själv att överleva i ett år. Oavsett vad som hände, fick jag inte ta livet av mig.
Värt all smärta
Karin får bra hjälp på en sorgmottagning i Stockholm, men har också ett stort stöd av sina närmaste. Hon höll pakten med sig själv och valde att leva vidare. Karate får hon numera träna utan Peter, men kampsporten har varit en viktig ingrediens för att komma på rätt köl igen.
– Karaten har alltid betytt mycket för mig. Den har hjälpt mig att fokusera. I tillfällen av kris är det fantastiskt skönt. Karate handlar om att bygga karaktär, att växa som människa. Men behöver inte jämföra sig med andra. Det tog jag med mig i sorgen. Att hantera situationen utifrån mina värderingar gällande vad, hur och i vilket tempo har varit avgörande för min bearbetning.
De senaste årens händelser har format Karin till en mer medveten person. Tom jargong med bekanta går bort, liksom vardagsgnäll om vädret. Saker hon gör ska ge energi och vara meningsfulla.
Nyligen startade Karin det egna företaget “Amor Fati”, som betyder “att älska sitt öde”. Företaget är inriktat på föreläsningar, coachning och träning. Hon tränar även det svenska landslaget i karate inför VM i oktober. När hon har tid över, skriver hon på en bok om det inträffade. Boken berättar hennes historia, men ger också råd till andra i liknande situationer.
– I dag kan jag minnas mycket av mitt och Peters liv tillsammans med glädje, inte bara med smärta och sorg som förut. De nästan tolv år jag fick med Peter, är värt den smärta som varit.
