Sveriges bästa undersköterska: Kristin är kandidat 2!

Den lilla skaran i soffgruppen på Svanens dagverksamhet i Skellefteå gör vardagen glad med en uppsluppen sångstund. Alla är finklädda och ser nöjda ut. Kristin Jonsson gör sig redo med klarinetten. Och Se Svarte Rudolf han dansar, han böjer sin nacke och ler.

Snart väntar en kaffestund, innan gästerna ska vinkas av och skjutsas tillbaka till sina egna hem.

I 16 år jobbade Kristin som busschaufför. För inte så länge sedan var det hon som kom för att hämta och lämna med färdtjänstbussen vid just denna dagverksamhet. Mötet med passagerarna väckte något inom henne.

– Jag såg deras förväntan när de var på väg. Stunderna där var deras guldkant. En dam sa till och med när vi åkte dit att hon skulle till paradiset på jorden.

Färdtjänstturerna formade nya tankar. Kristin fyllde 40 och började, tillsammans med familjen, fundera över sitt yrkesliv. Skulle Kristin prova något annat var det hög tid. Vågade hon? Beslutet värkte fram.

– Jag kände att jag ville vara med människor på ett annat sätt, än att bara transportera dem från A till B.

Med stöd från make och barn tog Kristin tjänstledigt i ett och ett halvt år och pluggade till undersköterska. Visst kändes det ovant att vara elev igen, men Kristin tvekade inte. I julas blev hon klar med utbildningen och har nu ett vikariat på Svanens dagverksamhet.

Musik är populärt

Kristins satsning väckte överraskning hos de nya arbetskamraterna.

– De kände nästan inte igen mig. De var ju vana att se mig i bussuniform, ler Kristin.

Och visserligen fick Kristin gå ner i lön. Men inte ett ögonblick har hon ångrat sitt val.

– Jag har trivts med alla från början och går till jobbet med största möjliga glädje varje dag. Det är så roligt.

Varje vecka träffar Kristin ett trettiotal äldre, som alla har en demensdiagnos. Vi får inte fotografera någon av dem, det är en del av verksamhetens policy, som bygger på respekt.

Kristin ser musiken som en röd tråd i sitt nya arbete. Klarinetten har gjort succé, liksom pianot och hennes pappas gamla grammofon och skivor.

– Våra gäster tycker om att lyssna på melodier från sin ungdom, de sjunger hemskt gärna med. Musik väcker nog något inom oss alla, och är bra att samlas kring.

Släkten en trygghet

Kristin är sambo med Magnus och har barnen Johanna, Wilma, och Joel. Gemenskapen i släkten är stark. “Gör vi något, gör vi det tillsammans.” Hennes mamma har arbetat som personlig assistent och pappa som verktygsmakare inom industrin.

– De har alltid, alltid ställt upp och varit en stor trygghet för mig och min bror. De kunde skjutsa mig från en fotbollsmatch direkt till en orkesterträning och klagade aldrig.

När Kristin bestämde sig för att sadla om i arbetslivet spelade säkert hennes uppväxt en roll. Hennes varma kontakt med mor- och farföräldrar i Kramfors, har gjort att hon har lätt för att prata med gästerna på dagverksamheten.

– Blir det tyst runt kaffebordet kan jag alltid fråga: “Har ni någon gång kritat muren med en hartass?” Det vet jag hur man gör, farfar jagade hare. Jag har nog ett gammeldags tänk. Jag säger till mina barn att alla bör känna till Calle Schewens vals, liksom Evert Taubes övriga visskatt.

Kristins mormor, som fyller 93 år i november, reste nyligen de 35 milen norröver för att hälsa på.

– Hon är en fantastisk berättare och har skrivit om sitt liv i bokhäften med titeln I dur och moll. Mormor var ute och tjänade som piga från sju-åttaårsåldern.

Då Kristin blickar framåt tänker hon sig mer studier. Hon vill plugga till demensspecialiserad undersköterska.

– Sjukdomen kan verka skrämmande på många sätt, men vi försöker ge våra gäster rätt hjälp och utveckla det som är friskt, betonar Kristin.

– Vi hade en storträff, då vi som personal fick frågan av en chef: “Om ni drabbas av demens, hur vill ni då ha det?” Jag tänker att det andra vet att jag tycker om, får de gärna fortsätta hjälpa mig med.

 

Hamnat rätt

Kristin må vara ny i yrket, men bär erfarenheter från livets alla möten med sig. I ungdomen var hon en hängiven fotbollsspelare i Sunnanå SK och kom ända till landslaget och ett EM 1997. Numera leder hon en fotbollsskola varje sommar för barn och ungdomar med olika funktionsnedsättningar.

– Vi har en manlig gäst på dagverksamheten som också spelat fotboll. Jag tog med en skumgummiboll och så stod vi och kastade den mellan oss. Jag såg i hans ögon hur glad han blev.

Med sitt engagemang har Kristin redan formulerat kärnan i sitt jobb.

– Vi ska stärka människor, se till att de får så bra liv som möjligt. Ja, vi fixar också nagelvård och rullar hår! Alla personer är egna individer och mitt budskap till var och en är: “Nu är jag här hos dig och du har min fulla uppmärksamhet.” Så länge man lever, ska man verkligen leva!

En kvinnlig gäst gav Kristin bevis för sin uppskattning när hon skulle åka hem.

– “Den här dagen är vardag för dig som jobbar. Men för mig har det varit en högtidsstund”, sa hon med eftertryck. Då kände jag att jag hamnat alldeles, alldeles rätt.