Björn Nils Olof Skifs
Ålder: 69 år.
Bor: I en prästgård i Österhaninge utanför Stockholm.
Familj: Hustru Pernilla, sönerna Oliver, 28, och Jonathan, 25.
Yrke: Sångare, entertainer, programledare, skådespelare.
Aktuell med: Återupplivande av klassiska Badrock på Öland i juli.
Numera är det ingen som längre kallar honom Björn Snibb. Eller Snits. Eller Slips.
Fast det fanns en tid även F Br, Före Badrock, för folkhemsförföraren från Vansbro.
På 50-talet, alltså. När Björn Skifs var okänd konduktörsson som snickrade eget notställ i slöjden och drömde om större scener än IOGT-lokalens trätiljor. Som drog vitsar på klassens timme, typ: “Nyckelben kan var bra att ha om armarna låser sig.” Eller övade med grannens indiska stare som enda publik.
– Jag minns mig själv som en tanig stör med dåligt självförtroende. Blev alltid kvar med den fulaste tjejen i klassen, när alla andra hade bildat par på festen. Fick lite på nåder vara med och spela trumpet i pappas revy när övriga ensemblen bytte om.
Fan tro´t. Speciellt om man tjuvkikar i en almanacka som känns lika fullspäckad som på den tiden Björn Nils Olof Skifs både besteg USA-toppar med Hooked on a feeling eller sjöng att det alltid blev värre framåt natten i Melodifestivalen.
Nästa år fyller silverrock-räven 70 bast (jo, det stämmer faktiskt!) och innan dess tänker han vägra vara folkpensionär.
I våras krogshow med allt från tankeläsare till fyrhändigt cittraspel. I höst musikalisk scenduell med gamle polaren Tommy Körberg. Och så däremellan comeback för en älskad sommarplåga som redan fått fansen att ställa in gps:en mot Borgholm.
Drog runt i buss
Efterlängtat är bara förnamnet. När Björn Skifs 1986 kläckte en idé med det ordvitsiga namnet Badrock var det också början på något helt nytt inom svenskt musikliv.
– Sanningen är ju att vi banade vägen för såväl Rocktåg som Hultsfredsfestivaler. Fast ärligt talat hade jag snott konceptet från en film, Mad dogs and englishmen, som kom redan 1971. Joe Cocker, Rita Coolidge och Leon Russell drar runt i en buss, med familj och hundar, och håller konserter. Det såg så mysigt ut.
Björn Skifs skulle till slut få träffa en extremt bakfull Joe Cocker i en hiss på rockhotellet Sunset Marquis
i Hollywood.
– Jag försökte berätta att jag sett honom i London, när vi var där med Slam Creeepers 1968. Det enda svar jag fick var: “Öööööööh…”
Men framför allt fick Björn Skifs till slut en sommar när almanackan gapade tom och frågade runt bland polarna om de månde skulle tillbringa semestern ihop. Hyra stugor på Öland? Lira rock i slottsruinen?
– En lokal arrangör kunde erbjuda fyra spelningar. Själv vågade jag inte utlova en enda åskådare.
Men de kom som bekant. Medan det repades och skrevs arrangemang för brinnande livet i en källare i Borgholm, satte sig nyfikna skaror i rörelse mot den gamla slottsruinen. Till och med en viss familjen Bernadotte fixade sittplatser.
– Ett rum på andra våningen gjordes om till kunglig loge. Jag minns att kronprinsessan Victoria brukade sitta i ett fönster och lyssna på oss. Hon måste ha varit nio år då. Efteråt kom hela familjen ner och hälsade.
Vann över Borg
Första sommaren präglades av infall, improvisation och – viss blyghet.
– Den som råkade stå längst fram fick bli frontfigur. Lisa Nilsson hjälpte mest till att dra kablar; jag tror hon var lite betuttad i en av teknikerna. Vi hade turneringar i tennis och vid ett tillfälle slog jag Björn Borg i minigolf, minns jag. Han tillhörde en av alla dem som bara dök upp.
Och så badades det en massa, förstås.
– Givetvis. Jag har alltid gillat vatten. Bryr mig inte ens om det bara är tio grader.
Det var Badrock i ett nötskal: en massa roliga möten blandat med bad, bollar och bärs. Ej att förglömma fiskespön, ungar, cykelturer och ständiga grillpartyn.
Ursprungsidén borta
Sex år senare hade den musikaliska stugsemestern vuxit till en kassako som drog riket runt på sommarbete. Hösten 1992 undrade alla med spänning var maestro Skifs skulle förlägga nästa års turné.
– Då lade jag ner alltsammans. Kallades svikare, okollegial och dum i huvudet. Men jag ville ju verkligen att Badrock skulle vara b å d e show och semester. Hela grejen hade blivit för stor. Ursprungsidén var borta.
Men nu ska alltså det gamla gänget samlas igen. Skifs har fått tillbaka lusten att stå vid ruinens brant i sällskap med sina bästa vänner.
Det är nästan samma känsla som när Slam Creepers debuterade 1962 på ett 50-årskalas på Järnvägshotellet i Vansbro och körde Twilight time i blå polotröjor, menar han.
– Ja, det som höll igång mig då, är samma saker som håller mig igång nu. Visst finns det en känsla av att tiden krymper, att jag inte längre kommer att hinna med allt jag vill göra i livet. Då är scenen räddningen. Där försvinner tid och rum, höll jag på att säga.
Vad betydde det för dig att fylla pensionär?
– Inte ett dugg. Kolla på Stones; de åker fortfarande omkring, trots att de är en samling mumier.
Och det känns trösterikt?
– Ja, men det var ju samma sak med jazzen. Det var också ungdomens musik en gång. Men Putte Wickman turnerade fortfarande som 85-åring. Själv tänker jag köra mina rockrökare tills kroppen eller publiken säger ifrån.
Eller gubben själv inte längre minns om han heter Snibb, Slips eller Snits.